Standardsvenska

Språkvårdens rekommendationer handlar främst om standardsvenskan, alltså det skriftspråk vi använder i offentliga sammanhang.

Språkvårdens rekommendationer utarbetas främst med tanke på det skriftspråk man använder som medborgare och i arbetslivet, det vill säga för att skriva informerande texter, rapporter, jobbansökningar, mötesprotokoll, debattinlägg, pm, brev till och från myndigheter och liknande. Vi kallar det skriftspråket för standardsvenska.

Det finns också en mängd texter som skrivs med ett mer personligt uttryck. Det kan vara sådant som bloggar, brev och mejl till vänner, sms eller litterära texter. Där kan dialektala uttryck, ord på andra språk, egentillverkade förkortningar och andra avvikelser från våra rekommendationer förekomma utan att det skapar några som helst problem i kommunikationen. Tvärtom, de gör ibland sådana texter bättre genom att göra dem mer personliga.

Standardsvenskan – stabil men inte statisk

Standardsvenskan har en helt annan funktion. Den gör det möjligt att skriva utan att det behöver framgå om man är stockholmare eller värmlänning, kvinna eller man, ung eller gammal. Utanför standardsvenskan väljer alla från det regionala och sociala smörgåsbordet: rullebör eller skottkärra, tröja eller tisha, fett sur eller starkt kritisk, skorna är svart eller skorna är svarta. Men i den offentliga standardsvenskan är valet oftast redan gjort av generationer av medborgare och tjänsteskribenter, och därefter beskrivet som standardnormen av språkvården. Standardsvenskan är stabil, men inte statisk. Den förändras med samhället, och då uppstår ofta nya valmöjligheter.