Språkvård

Språkvård handlar om att göra svenskan så tillgänglig som möjligt för så många som möjligt.

Vad är språkvård?

Språkvård kan se mycket olika ut beroende på vilket språk man arbetar med, i vilket språksamhälle och på vilka nivåer. Det kan handla om att reglera i vilka situationer olika språk ska användas, att skapa inlärningsmöjligheter, att motarbeta negativa attityder mot enskilda språk, att verka för mer begripliga texter eller att sprida kunskap om ords böjning och betydelse.

Svensk språkvård är av tradition starkt inriktad på att vara ett stöd för dem som på olika sätt vill ha hjälp med att använda språket. Språkvården arbetar i första hand med råd och rekommendationer, inte så mycket med föreskrifter och direktiv. Det är också viktigt för språkvården att noga följa språkutvecklingen. Råden måste ju i allt väsentligt stå i samklang med rådande språkbruk för att ha genomslagskraft.

När det finns alternativ i språkbruket i uttal, stavning, böjning och så vidare kan språkvårdare ibland förorda ett alternativ som det bästa i alla sammanhang eller säga att båda är likvärdiga. Ibland måste man konstatera att det finns stilskillnader eller andra skillnader mellan alternativen, vilket gör att språkbrukaren själv måste bedöma vilket alternativ som passar i ett givet sammanhang.

Isofs språkvårdsarbete

Isof är Sveriges språkmyndighet och har regeringens uppdrag att bedriva språkvård och göra det svenska språket så tillgängligt som möjligt för så många som möjligt. Avdelningen Språkrådet ansvarar för språkvård inom expertområdet svenska, men även inom nationella minoritetsspråk och svenskt teckenspråk.

Språkvalsplanering

Språkvalsplanering handlar om att försöka styra vilka språk som ska kunna användas i olika situationer, det vill säga att utarbeta språkpolicyer. Den svenska språklagen kan beskrivas som en språkpolicy för det svenska samhället, eftersom den anger vilka språk som ska och kan användas av svensk förvaltning. Vi uttolkar lagen i Språklagen i praktiken och arbetar för att öka kännedomen om den. Vi ger också ut Flerspråkighet i arbete som är en handledning i att utnyttja flerspråkighet och göra svenskan mer tillgänglig i arbetslivet.

Attitydspråkvård

Om och hur man väljer att tala eller skriva svenska språket hör ihop med ens språkattityder. Det gäller både hur man uppfattar svenskans värde i relation till andra språks värden, och hur man värderar olika sätt att tala svenska: dialekter, sociolekter, brytningar och annan variation. Språkrådets språkvård i svenska syftar till att sprida kunskap om vilka attitydmönster som finns till svenska, så att de kan diskuteras. Är de bra eller dåliga? För vilka är de bra, för vilka är de dåliga? Borde språkpolitiken försöka förändra några av dem? Det är frågor för det demokratiska samtalet.

Text- och talvård

Mycket språkvård i svenska bedrivs på text- och talnivå. Språklagen reglerar att myndigheter ska uttrycka sig på ett vårdat, enkelt och begripligt språk. Vi arbetar med att främja klarspråk på myndigheter, kommuner, regioner, universitet, organisationer och företag.

Ord- och grammatikvård

Vår språkvård på ord- och grammatiknivå fokuserar på standardskriftspråket och dess normer. Standardskriftsvenskan, som lärs ut i skolan, är den variant av skriven svenska som normeras för att bli enhetlig, till skillnad från alla andra typer av svenska där variationen är större och friare.

Vi arbetar med att göra standardskriftens normer tillgängliga för så många som möjligt, genom att ge rekommendationer i Frågelådan och utarbeta Svenska skrivregler och Språkriktighetsboken. Språkrådet arbetar med att normera och informera om skrivregler och grammatiska konstruktioner, medan Svenska Akademien reglerar stavning och böjning av ord i SAOL (Svenska Akademiens ordlista). Vi ansvarar också för Lexin som är ett flerspråkigt lexikon för dem som lär sig svenska.

Arbete med terminologi är en viktig del av språkvården i svenska. För offentlig sektor drivs det arbetet framför allt av Isofs avdelning Språkrådet, som följer, främjar och samordnar terminologiarbete och förvaltar Rikstermbanken.