Personnamn och personnamnsforskning

Våra officiella personnamn utgörs av förnamn, mellannamn och efternamn. Förnamnen består av gamla inhemska namn som Birger och Ingrid men också av namn som lånats in under olika tider, t.ex. Johan, Kristina, William och Fatima.

Mellannamn är en term efter danskt och norskt mönster och motsvarar det som tidigare kallades tilläggsnamn. Det är till sitt ursprung ett efternamn, som är placerat mellan förnamn och efternamn, t.ex. Kristina Lindman Karlsson.

Efternamnsbruket är förhållandevis sent i Sverige och har tillkommit efter utländskt mönster. Det är först fr.o.m. 1600-talet som bruket av fasta släktnamn börjar växa fram.

Vid sidan av de officiella namnen förekommer också inofficiella binamn, t.ex. fornsvenskans Olaf Blafoth (om en person som har en blåsvart fot) och det nutida Robinson-Emma (om en person som deltagit i TV-programmet Robinson).

Äldre personnamnsforskning intresserade sig främst för namnen ur en språklig aspekt, medan den nutida forskningen också ser namnen ur sociologisk och kulturhistorisk synvinkel. Inom personnamnsforskningen har på senare år kunnat byggas upp en kompetens vid Institutet som i stort sträcker sig från första århundradet till våra dagar. Detta har i huvudsak skett genom att olika projekt kunnat knytas till myndigheten. Bland dessa kan nämnas Lexikon över urnordiska personnamn, Nordiskt runnamnslexikon och Namn i en äldre bruksmiljö, som ingår i regeringens satsning på industrisamhällets kulturarv.

Institutet för språk och folkminnen har omfattande samlingar av medeltida förnamn och binamn. I verket Sveriges medeltida personnamn (SMP), som hittills utkommit med 15 häften (t.o.m. namnet Iogærdh) behandlas de namn som förekom i det medeltida Sverige. I projektet Namnfraser i äldre tid undersöks hur man omtalade enskilda människor under en 500-årsperiod, från 1200-talet till 1700-talet.

Klicka på Namnvård i den röda listen ovan för att läsa mer om personnamnsvård.

För lästips, se rubriken Litteratur.