Vanliga frågor och svar om svenska dialekter

Ordet språk används i olika betydelser, vilket ibland kan vara förvirrande. Mänskligt språk i allmänhet är ett kommunikationssystem som utvecklats av den mänskliga arten. Det finns tusentals olika språk i världen, både med och utan skriftform, men från början fanns förstås endast talade språk. Dialekter är i första hand talade språk och saknar i de flesta fall skrifttradition, men i denna allmänna betydelse är de lika fullt språk. Frågan om skillnaden mellan språk och dialekt förutsätter att man med "språk" menar detsamma som standardspråk. "Ett språk är en dialekt som har en armé och en flotta", har någon sagt. Det är den variant av huvudspråket som används i officiella sammanhang och som ligger till grund för skriftspråket. Ett lands nationalspråk, t.ex. svenska språket, är standardiserat och normerat i både tal och skrift. Det är alltså inte naturvuxet utan har skapats genom medveten språkvård på grundval av de dialekter som en gång talades i landets maktcentrum, för svenskans del i Mälardalen. De traditionella svenska dialekterna har däremot utvecklats fritt och självständigt ur ett nordiskt fornspråk. Deras svenskhet bestäms framför allt av att de talas (eller har talats) inom det geografiska område som i dag har svenska som huvudspråk respektive officiellt språk, d.v.s. Sverige plus delar av Finland. Vilka dialekter som i dag räknas som svenska beror alltså på historiska och politiska förhållanden snarare än språkliga. Exempelvis räknas Härjedalens dialekter som svenska, trots att de rent språkligt står närmare norskan.

Svenska språket har ur historiskt perspektiv genomgått stora förändringar som har avlägsnat det från det nordiska fornspråk som svenska språket har utvecklats ur. Förändringarna har lett till att svenskan, i likhet med danskan och norskan, har splittrats i dialekter. Man brukar tala om splittrande krafter i kontrast mot likriktande krafter som var för sig bidrar till att utveckla och utforma såväl språket som dialekterna i Sverige. Med splittrande krafter menar man att språkanvändare i vissa situationer har en strävan att skilja ut sig från "dem", dvs. en önskan om att odla sin särart och genom sitt sätt att tala markera en skillnad mot andra. Med likriktande krafter menar man att språkanvändare i vissa situationer har en strävan att närma sig ett "vi", dvs. en önskan om att ingå i en större gemenskap och genom sitt sätt att tala markera en samhörighet med andra.

I alla språkliga varianter finns det en blandning av nyheter och ålderdomligheter i förhållande till fornspråket. Den här blandningen av nytt och gammalt ser olika ut i olika språkliga varianter och det har gett skillnader i uttal, ordförråd och meningsuppbyggnad. Skillnaden ligger oftast i vad som är gammalt och vad som är nytt och hur detta tar sig uttryck i en specifik dialekt eller i standardspråket. I sin önskan att antingen odla sin särart eller att ingå i en större gemenskap har språkanvändare alltså valt att använda sig av de språkliga nyheterna och ålderdomligheterna på olika sätt i sitt tal och på så vis har dialektskillnader uppkommit.

Att uppge ett exakt antal dialekter är inte möjligt. En orsak till det är att det inte finns några tydliga gränser för var en dialekt börjar och en annan slutar. Tydligare gränser finns det däremot för de språkdrag som dialekterna består av. T.ex. har varje dialektord sin utbredning, uttalet av olika språkljud sin osv. Men utbredningen för dessa språkdrag sammanfaller sällan, vilket gör att det är svårt att dra gränser mellan enskilda dialekter. Språkforskare har dock kunnat dela in dialekterna i större huvudområden. Det har gjorts utifrån ett antal viktiga dialektdrag, som ganska väl sammanfaller i sin utbredning. Den vanligaste indelningen består av sex områden:

sydsvenska mål (Skåne, Blekinge, södra Halland, södra Småland)
götamål (norra Halland, norra Småland, Västergötland, Dalsland, Östergötland)
sveamål (Öland, Närke, Södermanland, Västmanland, Värmland, Uppland, Dalarna, Gästrikland, södra Hälsingland)
gotländska mål (Gotland)
norrländska mål (fr.o.m. norra Hälsingland, Härjedalen och norrut)
östsvenska mål (Finland och tidigare också Estland)

Ett annat skäl till varför det inte är möjligt att nämna ett visst antal dialekter, är att det finns olika sätt att se på hur stort område som anses ha samma dialekt. En dialekttalare som talar malmöitiska, talar samtidigt skånska och sydsvenska. Man kan också hävda att varje by i Dalarna har en egen dialekt, medan det på andra håll i landet kanske talas en och samma dialekt i en större del av ett landskap. Varje dialekttalare har själv en uppfattning om vad hon/han talar och vad dialekten ska kallas.

I dagligt tal är det ju vanligt att kalla dialekter för t.ex. småländska eller norrländska, som om ett helt landskap eller en hel landsända hade en enhetlig dialekt. I verkligheten är variationerna inom Småland och Norrland mycket stora och egentligen rör det sig om många olika dialekter. Men hur många är inte möjligt att säga!

Foto: Simon Howden, FreeDigitalPhotos.net

De traditionella svenska dialekterna kallas ibland "genuina", men som begrepp är genuin dialekt varken entydigt eller oproblematiskt. För att en dialekt skall räknas som genuin krävs det, enligt en vanlig definition, att den skiljer sig från standardspråket på alla nivåer i språksystemet: ljudskick, böjning, ordförråd, meningsbyggnad o.s.v. Dialekterna bedöms alltså med standardspråket som måttstock och definieras därför som avvikelser från standardspråket snarare än som egna språksystem. Detta resonemang är missvisande av flera skäl, bl.a. därför att det förutsätter att standardspråket är oföränderligt och en gång för alla givet. Synsättet är dessutom ohistoriskt, eftersom det är standardspråket som har utvecklats ur dialekterna och inte det omvända. De dialekter som ligger till grund för standardspråket antas alltså definitionsmässigt vara mindre genuina än vissa andra, från standardspråklig synpunkt mera särpräglade och svårbegripliga dialekter. Till saken hör att adjektivet genuin i fråga om dialekter vanligen är starkt värdeladdat och betyder ungefär 'äkta, ursprunglig, oförstörd'. Med en sådan terminologi följer ofrånkomligen en värdering och en rangordning av dialekterna. Man riskerar också att ställas inför en rad besvärliga frågor. När upphör ett visst språkdrag att vara genuint? Hur mycket kan det genuina förändras innan det upphör att vara genuint? Vad som uppfattas som gammalt och genuint är subjektivt och skiftar från generation till generation. Levande språk är alltid och har alltid varit föränderligt.

Foto: Lovisa Alvtörn, Institutet för språk och folkminnen

Alla människor har ett unikt sätt att uttrycka sig på både i tal och skrift och med sitt kroppsspråk. Med en språkvetenskaplig term kallas det för personens idiolekt (grekiskans idios 'egen').

En viktig faktor som påverkar idiolekten är den eller de dialekter man omgetts av under uppväxten eller senare i livet. Något annat som har stor inverkan är vilka sociala sammanhang och grupperingar man varit en del av. Könstillhörighet och ålder sätter också sin prägel på språket. Idiolekten skapas alltså i vid mening utifrån de intryck man får och de erfarenheter man gör under livets gång, utifrån vad man som individ hör, ser och läser. Ens idiolekt formas delvis utan att man själv är medveten om det, men man kan också välja att ta avstånd från olika språkliga fenomen eller ansluta sig till dem och göra dem till sina egna.

Läs mer:

• Jan Einarsson, 2009: Språksociologi. Studentlitteratur.

För de nordiska språkens del är det lite olika hur stor språklig variation det finns. Isländska språket anses vara relativt enhetligt över hela Island. Färöarna har faktiskt fler dialekter än Island, trots att Färöarna har mindre befolkning. I Danmark har det danska språket med tiden blivit mer och mer enhetligt. Allt fler danskar över hela Danmark pratar numera som man gör i Köpenhamn. I jämförelse med Danmark så talar svenskar alltså mycket mer dialekt än danskar. Men i jämförelse med Sverige används dialekter på ett mycket mer påtagligt sätt i Norge.

Läs mer:

• Vårt långa svar.
• Hur förhåller sig de svenska dialekterna i Finland till svenskan?

Alla vet väl att stockholmare är snobbiga, göteborgare vitsiga, norrlänningar tystlåtna och smålänningar snåla, eller? Attityder är ofta på detta sätt knutna till fördomar men de kan också ha med maktrelationer att göra. Eftersom stockholmare har makt är deras dialekt ofta illa omtyckt. Däremot är exempelvis värmlänningar eller gotlänningar tämligen maktlösa, så deras dialekt går det bra att tycka om. Även privata erfarenheter kan påverka våra attityder. Vi kan förknippa en dialekt med en enskild individ, och vår attityd till dialekten blir då densamma som till personen som talar den. Är din bästa vän skåning får du troligen positiva vibrationer av andra som talar samma dialekt. Fördomar är många gånger omedvetna. Har du funderat på vilka attityder du själv har till olika dialekter, och vad det beror på? Första steget för att bli av med en fördom är att bli uppmärksam på den …

Läs mer:

• Lars-Gunnar Andersson, 1985: Fult språk. Svordomar, dialekter och annat ont. Carlssons.
• Jan Einarsson, 2009: Språksociologi. Studentlitteratur.

Foto: Christian Almstedt, www.alotofphotos.com

Det är svårt att säga vilka dialekter som är mest populära idag. Tidigare undersökningar har visat att dialekterna i norra och västra Sverige varit mer omtyckta än de i söder och öster. Men attityder till dialekter kan snabbt förändras, och ingen större undersökning har gjorts på 2000-talet. Dialekt i ett tv-program, hos en populär tv-personlighet eller i en poplåt kan t.ex. räcka för att synen på denna dialekt ska svänga. Attityderna kan också variera i olika delar av landet. Norrländska är exempelvis mindre populärt i Skåne och skånska omvänt mindre populärt i Norrland än i övriga Sverige. Dessutom brukar dialekter i angränsande områden till den egna ofta bedömas mer negativt, eftersom vi är lite extra misstänksamma mot våra grannar. Det är också vanligt med en kluven inställning till den egna dialekten. Statusprincipen uppmanar oss att uppskatta och eftersträva en dialekt som talas av folk med hög status (standardsvenska) men solidaritetsprincipen vill få oss att hålla fast vid den dialekt som talas av våra nära och kära. Så här träffande uttryckte en göteborgare saken: "Göteborgska? Jo, det låter fult men det känns gôtt" (Andersson 1985:140).

Läs mer:

• Lars-Gunnar Andersson, 1985: Fult språk. Svordomar, dialekter och annat ont. Carlssons.
• Jan Einarsson, 2009: Språksociologi. Studentlitteratur.

Foto: Nick@

Denna fråga är mycket intressant men svår att besvara eftersom det inte finns så mycket nordisk forskning på det här området, och den forskning som gjorts är mindre studier med motstridiga resultat. De faktorer som återkommer i studierna är ålder vid flytten, utbildning, yrke och kön, men exakt hur dessa faktorer inverkar är svårtolkat. Andra faktorer kan också tänkas vara av betydelse, som attityder till olika dialekter. Vilken status har flyttarens ursprungsdialekt gentemot den nya dialekten? Vilken attityd har flyttaren till respektive dialekt? Hur väl man trivs på den nya orten kan också spela in, liksom förstås hur länge man bor på den nya platsen och om man redan tidigare i sitt liv flyttat runt inom olika dialektområden.

Läs mer:

• Vårt långa svar.

Foto: Malias

Det senaste seklets omvälvande samhällsutveckling har medfört stora språkliga förändringar. Dialekterna har gått från att vara utpräglat lokala språkvarianter med många specifika särdrag, till att bli mer lika varandra över större regioner, och mindre särpräglade. Denna förändringsprocess, ofta kallad dialektutjämning, tog ordentlig fart i Sverige från efterkrigstiden.

Dialektutjämningen berör alla delar av en dialekt, det vill säga uttal, ordförråd och böjningssystem. Olika delar förändras dock i olika grad och hastighet. Till exempel så förändras dialekternas melodi, både ordmelodi och satsmelodi, väldigt långsamt medan ord och uttryck däremot kan växla snabbt. Ord för företeelser som har försvunnit ur kulturen försvinner också ut ur språkbruket, samtidigt som ord för nya fenomen kommer in i språket och i dialekterna.

Den kraftigt ökade rörligheten i samhället är troligen det som har haft störst påverkan på dialektutjämningen. Även långt tillbaka i tiden reste och flyttade folk naturligtvis från sin hembygd och träffade personer som talade annorlunda än de själva, men förflyttningen sker i mycket större omfattning nu än tidigare och över längre avstånd. I dagens samhälle kommer de flesta i daglig kontakt med personer som har en annan språklig bakgrund än de själva. Utpräglat lokala dialekter fungerar inte längre som fullgoda kommunikationsmedel.

Läs mer:

• John Helgander, 2004: Älvdalsmål i förändring – några reflektioner kring en fallstudie. (pdf) 
• Eva Sundgren, 2004: Språklig variation och förändring. Exemplet Eskilstuna. Studentlitteratur.

Många språkförändringar tar lång tid och språkbrukarna märker kanske inte själva om de är mitt inne i en språklig förändringsprocess. Ofta börjar en språklig förändring väldigt långsamt. När den språkliga nyheten använts ett tag kanske den börjar spridas och användas av fler och fler språkbrukare i fler och fler situationer, och då kan förändringen ta ett stort kliv framåt. Innan den språkliga nyheten har tagit över och det äldre alternativet helt har slutat att användas kan det dock gå lång tid igen.

Det är också ganska vanligt att äldre uttryckssätt inte försvinner helt utan lämnar vissa spår. Ett exempel på det är fornsvenskans kasussystem där substantiv, adjektiv och pronomen hade särskilda böjningsformer i nominativ, genitiv, dativ respektive ackusativ. Trots att detta system är försvunnet finns en del uttryck i svenskan som har kvar sådana gamla böjningsformer, exempelvis 'till salu' (genitiv), 'i högan sky' (ackusativ), 'i vår ägo' (dativ). I vissa svenska dialekter har dativböjningen levt kvar längre, framförallt i delar av Dalarna, Härjedalen och Jämtland och även i vissa delar av Västerbotten.

Mindre genomgripande och snabbare språkförändringar sker exempelvis när existerande ord får nya betydelser och nya användningsområden. Adjektivet häftig t.ex. har under 1900-talet gått från att framförallt betyda 'plötslig' eller 'intensiv' till att bli mer allmänt förstärkande och snarast stå för 'ball' eller 'tuff'. Denna användning av ordet har kanske kulminerat och andra ord har tillkommit med nyare generationer, som t.ex. fet. Ett annat exempel på en pågående språkförändring är adjektivet sjuk som de senaste åren fått ett nytt användningsområde. Det används gärna som förstärkningsord i värderande adjektivfraser som "sjukt bra", särskilt av yngre personer.

Foto: Arvind Balaraman, FreeDigitalPhotos.net