Meänkieli och nationell språkpolitik

I tisdagens (13 oktober 2009) Haparandabladet bifogades MET avisi 9/09 innehållande en artikel om meänkieli och nationell språkpolitik. Artikeln är skriven av Ingrid Johansson Lind, institutets generaldirektör. På samma sida berättas också att språkvårdsskriften Kieliviesti numer innehåller sidor på meänkieli. Här finns artikeln i pdf-format. Artikeln är även återgiven nedan.

Meänkieli och nationell språkpolitik

Svensk språkpolitik och språkvård
Sedan ett par månader tillbaka har Sverige en ny språklag – en lag om svenska språkets, de nationella minoritetsspråkens och teckenspråkets status. Den nya lagen slår fast att svenska är huvudspråket i det svenska samhället. Men lagen stärker även den språkliga mångfalden. De fem nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska, liksom det svenska teckenspråket, har fått en starkare ställning. Alla som tillhör en nationell minoritet ska enligt lag få möjlighet att lära sig, utveckla och använda sitt minoritetsspråk. Även rätten att utveckla och använda det egna modersmålet får stöd i lagen. Lagen understryker allas rätt till ett språk.

Lagen innebär ökat fokus på språkvård i landet. Institutet för språk och folkminnen är den statliga myndighet som har regeringens uppdrag att följa upp hur språklagen efterlevs, att informera om lagen och nationella språkpolitiska mål och att följa hur språksituationen i Sverige utvecklas samt att bedriva språkvård och språkrådgivning.

Synen på svensk språkvård har förändrats i takt med att svensk språkpolitik förändrats och omorganiserats under 2000-talet. Den tidigare lite dogmatiska språkvården har fått ge vika för en mer liberal, överseende och tillåtande syn på hur språket används och hur språkvård ska bedrivas.

Makten över språket har språkbrukarna, oavsett vilket språk det rör sig om. Synen på språkvårdaren som den som bestämmer hur vi ska tala är förlegad. En nutida språkvårdare arbetar visserligen med att även utforma regler och riktlinjer men det handlar huvudsakligen om hur det offentliga skriftspråket bör utformas. En viktig uppgift för den officiella språkvården är snarare att dokumentera språket, dvs. följa och beskriva hur språket används och utvecklas. En grundförutsättning för att kunna formulera råd och rekommendationer för språkanvändningen är att de grundar sig på aktuellt språkbruk.

Institutet har sedan 2006, då riksdagen antog regeringens proposition Bästa språket och Sverige fick en samlad språkpolitik, det språkvårdande ansvaret för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli och romani chib, medan Sametinget ansvarar för samiskan. Riksdagens beslut i år om både den nya språklagen och en ny minoritetspolitik har ytterligare stärkt både svenskans, det svenska teckenspråkets och de nationella minoritetsspråkens ställning. I och med det har även institutets uppdrag utökats och vi har nu ansvar för att följa upp språklagen. I budgetpropositionen för 2010 blir detta än tydligare då regeringen där lyfter fram vårt uppföljningsansvar.

Språkvård för nationella minoritetsspråk
Språkvårdsarbetet inom institutet är anpassat till de olika språkens behov och förutsättningar. Vi ser allmänsvenskans, det svenska teckenspråkets och de olika nationella minoritetsspråkens behov var för sig och arbetet utformas utifrån det. Språkvården för de nationella minoritetsspråken, framför allt meänkieli och romani chib, befinner sig i en utvecklings- och uppbyggnadsfas och mycket arbete återstår innan vi kan erbjuda en fullödig språkrådgivning inom dessa språk.

För meänkieli ser vi tydligt behovet av en grundlig dokumentation av språket i hela det område som riksdagen beslutat utgör förvaltningsområdet för meänkieli. Behovet av dokumentation är störst i Malmfälten, i Gällivare och Kiruna kommuner, där meänkieli i skrift har tillämpats i mycket begränsad omfattning. Vid institutet finns idag en relativt stor samling material på meänkieli, men kompletteringar är nödvändiga för att få till stånd ett fullödigare underlag för rekommendationer.

Institutet för språk och folkminnen
Verksamheten vid institutet är inriktad på dels modern språkvård, dels immateriella kulturarv med fokus på dialekter, namn och folkminnen. Verksamheten inom det senare fältet är i huvudsak forskningsinriktad och lokalt förankrad, med stora samlingar och arkiv som är öppna för allmänhet och forskare.

Verksamheten inom modern språkvård berör samtiden och sker främst på Språkrådet, myndighetens språkvårdsavdelning som är placerad i Stockholm. Där är arbetet huvudsakligen inriktat på språkrådgivning, föreläsningar, utgivning av språkböcker, språkpolitik samt forskning inom verksamhetsområdet. Språkrådets ansvar sträcker sig över det svenska allmänspråket, de nationella minoritetsspråken finska, romani chib och jiddisch samt det svenska teckenspråket. För att uppnå geografisk förankring och närhet till andra forskningsinstitutioner har institutet valt att för närvarande förlägga ansvaret för arbetet med meänkieli till avdelningen Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM) där även forskning ingår som en av uppgifterna. I dagsläget har vi en heltidstjänst som forskningsarkivarie inom meänkieli knuten till DAUM.

Meänkieli i dag och i morgon
Institutets arbete med meänkieli är, i den fas vi nu befinner oss i, medvetet fokuserat på samverkan med kommuner, myndigheter, riksförbund och andra aktörer; dokumentation av språket samt fortsatt insamling, uppbyggnad och utveckling av vårt material på och om meänkieli. Alla dessa uppgifter handlar om att bedriva språkvårdande verksamhet och de är alla viktiga steg mot målet att skapa ett större intresse för språkstudier, öka lokalbefolkningens engagemang i frågorna och därigenom säkerställa meänkielis framtid både i tal och i skrift.

Arbetet med revitalisering av de nationella minoritetsspråken sker på flera plan. Lagstiftningen har skärpts och de nationella minoriteternas rättigheter har stärkts. Rätten till sitt språk och sin kultur är nära kopplat till identitet och självkänsla. I processen mot en revitalisering ser vi som myndighet behov av en hög grad av tolerans, öppenhet och acceptans inför den rikedom som finns i språket hos språkbrukarna. Det är viktigt för institutet att vetenskapligt studera denna rikedom i meänkieli och undersöka huruvida den är så konsekvent som den till synes ser ut att vara. Institutet är väl medvetet om att skillnaderna inom meänkieli är små samtidigt som skillnaderna faktiskt verkar utgöra betydelsefulla identitetsmarkörer för språkbrukarna.

Institutet har haft uppdraget att arbeta med meänkieli i drygt tre år. Både inför och under detta uppdrag har en kontinuerlig dialog förts med riksförbundet STR-T. I arbetet med meänkieli har institutet utvecklat goda kanaler till och kontakter med de fem kommuner som utgör förvaltningsområdet för meänkieli, liksom med länsstyrelsen i Norrbotten. Det är i sig unikt att fem kommuner och två statliga myndigheter träffas kontinuerligt och har endast meänkieli på dagordningen.

Institutet har i sitt bibliotek lyft fram material på meänkieli och har som ambition att i sina samlingar bevara allt material utgivet och publicerat på meänkieli, både inspelningar och skrift. Andra konkreta projekt som pågår är översyn av arkivets befintliga ljudinspelningar på meänkieli samt genomföra nya inspelningar. Arbetet med att utveckla institutets finska språkvårdstidning Kieliviesti till att också innehålla en del på meänkieli pågår. En kontinuerlig kontakt och dialog om meänkieli med Svenska kyrkan har upprättas och ett samrådsförfarande om meänkieli med Norrbottens läns museum är under uppbyggnad.

I en studie om meänkieli som institutet i februari 2008 överlämnade till Integrations- och jämställdhetsdepartementet, framför vi mycket tydligt att institutet tar arbetet med meänkieli på största allvar och ambitionen är att på sikt utöka resurserna för språket. Vi fortsätter att arbeta tillsammans med kommuner och myndigheter inom förvaltningsområdet, med länsstyrelsen som uppföljningsmyndighet och riksförbundet STR-T och den av STR-T inrättade stiftelsen Meän akateemi - Academia Tornedaliensis, för att tillsammans bidra till att öka intresset för det lokala språket hos både unga och gamla, kvinnor och män och därigenom också öka intresset för användandet av meänkieli. En ny generation språkbrukare för meänkieli vidare in i framtiden och det är med hjälp av denna som språket har en chans att utvecklas och överleva som ett levande språk i Sverige.

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN
Ingrid Johansson Lind, generaldirektör