SMP-samlingarnas användbarhet

Genom att man i samlingarna har lagt tonvikten vid att så noggrant som möjligt återge hur de medeltida personnamnsformerna skrivs i källorna, är arkivet till nytta för i första hand namnforskare. Men också historiker, främst då person- och kulturhistoriker, kan få viktiga upplysningar om vid vilken tid, på vilken plats och i vilken social miljö namngivna personer förekommer.

Samlingarna söker så långt det är möjligt att lämna uppgifter om namnbärarnas släktskapsförhållanden med ganska fylliga hänvisningar till (person)historisk litteratur. Härigenom kan ordboken och de stora personnamnssamlingarna i SMP vara av intresse för släktforskare, som nått tillräckligt långt tillbaka i tiden. Bäst dokumenterade är givetvis personer, som tillhör frälsesläkter.

Även för studier i hembygdens historia, där t.ex. uppgifter om kända släkters anknytning till en viss bygd söks, kan SMP:s personregister, utdrag ur medeltidsbrev samt genealogisk och historisk litteratur vara till hjälp. Religions- och kyrkohistoriker torde också finna material av intresse i själva namnen. Många personnamn anknyter nämligen till religionen genom att man i förleder kan identifiera ursprungliga gudanamn, t.ex. Frøsten, Odhindisa och Thorgils, eller ett ord för 'gud', 'gudom', t.ex. Asmund, Gudhløgh och Ragnvald. Sådana namn är särskilt vanliga på våra runstenar, vars namnskatt dock inte finns samlad i SMP. Senare under medeltiden blev det ofta den katolska kyrkans helgon och martyrer, som fick ge namn åt svenska män och kvinnor.

Varje namn i huvudsamlingen är, som nämnts, från början insorterat i strikt tidsföljd. Detta gör att man vid bearbetningen för ordboken först måste sortera om beläggen så att alla belägg på samme namnbärare kommer tillsammans. Ordboken redovisar nämligen materialet kronologiskt efter namnbärare, med det tidigaste belägget först. Av detta följer, att det ställer sig svårt att bedriva genealogiska studier i de för ordboken obearbetade samlingarna, där personsortering ännu inte har skett.

En viktig sak att notera i detta sammanhang är att två generationer i de flesta fall hålls samman på så sätt att söner och/eller döttrar i ordboken redovisas omedelbart efter sina fäder eller mödrar. Förutsättningen är dock att faderns eller moderns förnamn återkommer som farsnamn (patronymikon) eller morsnamn (metronymikon) hos barnen. En Hakon Arvidsson redovisas först med sina belägg, varefter följer beläggen på hans son Sven Hakonsson.

Vid bearbetningen för ordboken läggs det ned stor möda på att identifiera personer. Detta måste i första hand ske med hjälp av direkta uppgifter ur själva dokumenten, inte minst bevarade sigill, som kan visa ättillhörighet. I andra hand används uppgifter ur tryckt personhistorisk litteratur, dit ofta hänvisningar också ges.

En komplikation för renodlade släktstudier i medeltida källor är det där rådande systemet att i normalfallet beteckna en person med förnamn/dopnamn och farsnamn (patronymikon), t.ex. Sigvidsson eller Sigvidsdotter, ibland förnamn/dopnamn och morsnamn (metronymikon), t.ex. Kristinason eller Kristinadotter. Man måste ständigt ha i minnet, att ett sådant patronymikon före 1800-talet aldrig är att uppfatta som ett släktnamn på det sätt som vi idag uppfattar Andersson eller Johansson. Patronymikon betecknar endast att man är sin faders son eller dotter. Ända fram till 1620-talet, då Riddarhuset tillkom, använde även adeln endast patronymika.

För andra studier än de rent genealogiska kan samlingarna också vara till nytta. Är man t.ex. inriktad på en gårds eller trakts medeltida historia och känner till namnet på någon medeltida innehavare eller bebyggare, kan det löna sig att söka efter honom eller henne under namnet ifråga, även om det kan vara tidskrävande när det gäller namn, som ännu inte är personsorterade eller finns med i den tryckta ordboken. Man kan då i gynnsamma fall få fram flera uppgifter om vederbörande. När det gäller väletablerade frälsemän och -kvinnor kan man rentav få stoff till konturerna i en liten biografi.