Attityder

De flesta har ofta en värderande uppfattning om olika dialekter. Man kan tycka att en dialekt är vacker eller ful, släpig eller energisk, bondsk osv. Massmedia spelar på samma tema och man har radioprogram om Sveriges vackraste eller fulaste dialekt. Det är populärt att använda dialekter i reklamen. Ofta har dialekten använts för att markera folkliga inslag och eller inslag av lågstatuskaraktär. Detta sätt att se på dialekterna och att värdera dem är ett slags stereotyper. Det är svårt att säga när detta synsätt uppstått, men det är förknippat med social prestige. De dialekter som har hög prestige räknas som vackra och omvänt. Det har även kommit att bli en spegling av talaren: dialekt med hög prestige speglar en intelligent och duglig person och omvänt.

Också svensk språkpolitik under 40- och 50-talen var präglad av detta synsätt och bidrog till att underbygga det. Det är förståeligt om man ansåg att ett lokalt och för andra svårförståeligt sockenmål kunde var ett hinder för en social karriär, men i praktiken var detta aldrig ett problem. Nästan alla som under efterkrigstiden talade ett svårbegripligt mål kunde även ”svenska”, dvs. tala en regional dialekt. Men politiken kom att vända sig mot alla former av dialekt, även regionala sådana. Det var socialt stigmatiserande med regionala dialekter. Det var den språkliga värdegrund politiker stod för under denna tid. Konsekvensen blev att all dialekt skulle arbetas bort i skolan. Detta synsätt smög sig även in i hemmen och präglade många föräldrar. Många är de trettio- och fyrtiotalister som kan vittna om denna tidsanda. Personer med stora sociala ambitioner gick hos talpedagog för att utplåna varje språklig tillstymmelse till regionalt ursprung. Detta synsätt har i hög grad påskyndat dialektdöden.

Den nedvärderande attityden har varit oerhört seg, och först genom senare tids språkforskning har den så sakta börjat ge vika. År 2002 publicerades en utredning Mål i mun. Förslag till handlingsprogram för svenska språket. Den politiska inställningen till dialekterna har svängt. Den politiska avsikten för barn som kommer från miljöer där dialekten skiljer sig mycket från riksspråket är nu att dessa barn skall få möjlighet att utveckla ett slags tvåspråkighet så att dialekten kan fortleva och utvecklas. Det slås fast att ”Dialekterna har en lång historia och representerar en talspråkstradition som är av stort intresse språkligt och kulturellt. Dialekterna är viktiga bärare av vårt gemensamma kulturarv.” Vidare säges att ”det skall kartläggas hur barnens språkutveckling inom dialekten ser ut och undersökas hur skolan skall stödja även den dialektala språkutvecklingen.”

Gerd Eklund