Social variation (sociolekter)

Från det vi är små lär vi alltmer känna inte bara vår fysiska omvärld utan även den sociala. Vi lär oss vilka normer som gäller, vad som är rätt och fel och hur vi ska uppföra oss vid olika tillfällen. I denna socialiseringsprocess ingår även att vi vidgar vårt språkliga register och våra möjligheter att variera oss beroende på den situation vi befinner oss i.

De flesta av oss talar på lite olika sätt beroende på om vi vänder oss till nära vänner eller till vår chef, om vi befinner oss i en affär eller om vi håller ett föredrag. Vi skulle förmodligen låta väldigt olika beroende på om vi satt vid middagsbordet hemma eller på en nobelmiddag.

Vi har alltså ett mer eller mindre omfattande stilregister, där vi kan välja olika språkliga varianter beroende på hur formell eller informell den situation är som vi befinner oss i. Vi ingår i lite olika grupper, ett socialt nätverk, med lite olika normer. Vi kan tala standardspråk eller en regional dialekt om vi befinner oss t.ex. i Mälarområdet men byta till regional eller lokal dialekt om vi åker hem till en uppväxttrakt bortom Mälaren. De språkliga varianterna finns i språkets alla delar. Vi kan välja mellan olika uttal, t.ex. en te, tack eller en till, tack; mellan olika sätt att böja ett ord, t.ex. böt eller bytte; mellan olika ord, t.ex. hon vart rik eller hon blev rik; mellan olika sätt att konstruera en mening, t.ex. jag har en cykel står där borta eller jag har en cykel som står där borta. Genom att anpassa oss språkligt till en norm visar vi ett slags solidaritet med vår grupp. Detta är särskilt tydligt i olika ungdomsgrupper och ungdomars språk.

Vi kan också medvetet bryta mot en norm för att uppnå en viss effekt. Vi kan t.ex. svära i en situation där detta inte förväntas av oss, för att få någon att lyssna på oss.

Språket varierar även mellan grupper där individerna inte känner varandra men ändå har något gemensamt, t.ex. ideal och normer. Sådana grupper kan urskiljas med avseende på kön, yrke och ålder. Många undersökningar visar att kvinnor i högre grad än män använder ett prestigeladdat språk. Indelning i olika yrkesgrupper (och därmed också utbildning och inkomst) ger också språkliga skillnader. Även olika åldersgrupper speglar olika språkbruk. När barn börjar skolan kan de ha med sig lite olika språk hemifrån, men under skoltiden jämkas dessa ihop. Tydligast blir detta hos ungdomar, som har stora krav på uniformitet och anpassning till gruppen. För att visa solidaritet med gruppen anpassar man sitt språk till gruppnormens språk. När eleverna slutar skolan och går ut i utbildning, yrkesliv och karriär speglas även detta i språket. Undersökningar visar att man då kan ändra sitt språk i riktning mot ett mer prestigefyllt språk.

Språket är alltså en viktig del av varje människa och hennes identitet, eftersom det är ett uttryck för allt det som man växt upp med och som format en. Men under livets gång vidgas ens perspektiv och man önskar att tillhöra och vara delaktig i andra grupperingar än de man växte upp i. Vi kommer att leva i nätverk, där vi kommer att ha olika roller. Vi kan ibland vara förälder, ibland lärare, ordförande i en kvinnoförening eller medlem i en kamratförening. Dessa olika grupperingar kan ha olika ideal och därmed också olika språkliga värderingar. Oftast anpassar vi oss språkligt till dessa för att visa oss lojala; det är ett slags identifieringshandling. Ofta eftersträvar man det prestigebärande språket som ett medel att tillhöra en grupp.

En del undersökningar har dock visat att prestigespråket inte är knutet till de nära och grundläggande värden som en person fått genom sin uppväxt. Dessa behåller man oftast hela livet även om man också kommer att solidarisera sig med andra grupperingar. Det har visat sig att de dialekter som är knutna till närhet och social trygghet är prestigelösa, och att dessa oftast återfinns i arbetarmiljöer och på landsbygden. Det innebär att om man har växt upp med en lokal eller regional dialekt, t.ex. Bodamål eller värmländska, är det den dialekten man känner sig trygg i och som man gärna återupptar, när man återvänder till sin hembygd.

Gerd Eklund