Unesco antog vid sin generalkonferens 2003 en konvention för skydd av det immateriella kulturarvet (Convention for the Safeguarding of the Intangible Cultural Heritage). Med immateriellt kulturarv förstås enligt konventionstexten ett kulturarv som överförs mellan generationer. I första hand ska kulturarv som är hotade säkerställas. För närvarande har över hundra länder ratificerat konventionen. Inför en svensk ratificering av konventionen om skydd av det immateriella kulturarvet krävs en genomgång av de konsekvenser som konventionen kan väntas få vid den nationella hanteringen av frågorna. Detta arbete har just påbörjats.

Denna konvention är avsedd att komplettera Unescos konvention till skydd för världens natur- och kulturarv (”Världsarvskonventionen”), som antogs 1972 och handlar om skydd för det materiella kulturarvet. I den nya konventionen definieras immateriellt kulturarv som ”sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskap, färdigheter – liksom tillhörande verktyg, föremål, artefakter och kulturella platser – som samhällen, grupper och i vissa fall enskilda personer erkänner såsom utgörande del av sitt kulturarv. Detta immateriella kulturarv, som överförs från generation till generation, återskapas fortlöpande av samhällen och grupper i förhållande till deras omgivning, deras ömsesidiga förhållande till naturen och deras historia och ger dem en känsla av identitet och kontinuitet, och främjar därigenom respekten för kulturell mångfald och mänsklig kreativitet.”

De områden som täcks av konventionen innefattar a) muntliga traditioner och uttryck, däribland språket, b) scenkonsterna, c) sociala sedvänjor, riter och högtider, d) kunskap och sedvänjor rörande naturen och universum samt e) traditionell hantverksskicklighet. På alla dessa områden är utförandet avhängigt av färdigheter och kunskaper och inte ett konkret föremål.

Konventionens syften är att a) skydda det immateriella kulturarvet, b) trygga att berörda samhällens, gruppers och enskilda personers immateriella kulturarv respekteras, c) höja medvetandet på det lokala, det nationella och det internationella planet om det immateriella kulturarvets betydelse och trygga ömsesidig uppskattning av det samt d) främja internationellt samarbete och bistånd.

Konventionen berör också följande frågor: sambanden mellan materiellt och immateriellt kulturarv, innebörden av ett levande och föränderligt immateriellt kulturarv med gränsöverskridande karaktär, metoder för skydd av detta kulturarv och nödvändigheten av samordning mellan lokala, nationella och internationella instanser för att åstadkomma detta skydd.

Konventionen föreskriver bl.a. ett omfattande inventeringsarbete för att identifiera och definiera det immateriella kulturarvet, både på det nationella och det internationella planet. Regeringarna i de länder som skrivit på konventionen ska enskilt eller tillsammans med andra regeringar nominera företeelser till dels en representativ lista över ”The Intangible Cultural Heritage of Humanity”, dels en lista över ”Intangible Cultural Heritage in Need of Urgent Safeguarding”. En kommitté utvärderar sedan förslagen och beslutar om vad som ska föras upp på respektive lista. Enligt konventionen ska också en ”Intangible Cultural Heritage Fund” upprättas. Dit ska de stater som ratificerar konventionen lämna bidrag. Pengarna i fonden ska användas för bidrag till projekt som syftar till skydd av det immateriella kulturarvet.