Ortnamnskronologi och den nya bebyggelsearkeologin

Stora delar av det svenska landskapet präglas av ortnamn från järnåldern. Dessa utgör ett ovärderligt landskapshistoriskt källmaterial. Som ett alltmer akut problem framstår dock bristen på en tillförlitlig ortnamnskronologi. De nu tillämpade dateringarna bygger i huvudsak på arbeten från 1900-talets första hälft och mitt. De baserar sig främst på ett kriterium: bebyggelsernas storlek uttryckt i deras skattekraft (mantal), där grundtanken är att äldre bebyggelser är större än yngre. Metoden bygger på föreställningen om en stabil expansion av bebyggelsen allt sedan äldsta tider.

Utvecklingen av den landskapshistoriska forskningen har emellertid visat att detta knappast har varit fallet. Den nya bilden av särskilt den äldre järnålderns landskap kännetecknas av omfattande och spridd bebyggelse på lerslätterna, stora befolkningar och ett bebyggelsemönster där de enskilda boplatserna många gånger har kort livslängd. Detta innebär att den traditionella ortnamns- kronologin hänger i luften, såväl metodiskt-teoretiskt som i förhållande till granndisciplinerna. Syftet med mitt projekt är att försöka relatera ortnamnen till den nya synen på järnåldern och bygga upp en såväl relativ som absolut ortnamnskronologi. Huvudlinjen kommer att vara att söka efter fall där man utifrån arkeologiska undersökningar kan datera bebyggelser och därmed sannolikt ortnamn. Som ett komplement kommer också en undersökning med den kamerala metoden (mätning av skattekraft) att utföras.