Stavningsprinciper - Institutet för språk och folkminnen Hoppa direkt till textinnehållet Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsida Nyheter Översikt Sökningssida FAQ Hjälp Kontakt
 
     

Stavningsprinciper

Ursprungligen handlade ortnamnsvården om att ge ut generalstabskartan med konsekvens i fråga om namnredovisningen. Före 1902 saknades regler för hur ortnamnen skulle stavas. Den 1902 inrättade Ortnamnskommittén fick inleda sin verksamhet inom det som då kallades namnreglering med att utarbeta riktlinjer beträffande ortnamnens stavning och form.

 Först 1927 kom föreskrifter som ledde till en bestående norm. Ortnamnens stavning i officiella handlingar skulle följa grunderna i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). Därmed blev det enklare att ersätta gammalstavning med ny stavning. Qvarnböle blev Kvarnböle, Wedevåg blev Vedevåg, Öfverby blev Överby etc.

Andra stavningsändringar var inte lika självklara, då de principer som kunde härledas ur SAOL ibland stred mot varandra. Fyra huvudprinciper har gällt, avseende:

  • ljudlikhet (stavning i nära anslutning till uttal),
  • samhörighet (SAOL:s stavning gäller om ett visst ortnamnselement finns i ordlistan),
  • etymologi (namntolkningen får avgöra stavningen av ett idag ogenomskinligt namn) samt
  • hävd (en etablerad stavning ändras inte, även om den språkligt sett är felaktig).

Genom Ortnamnskommittén och dess efterträdare Ortnamnskommissionen utbildades en praxis, som innebär att den ekonomiska kartans (numera: fastighetskartans) drygt en miljon ortnamn fått en rimligt enhetlig behandling och numera också en normerande status.

Uppdaterad 7 oktober 2009

Ansvarig för sidan: Namnarkivet i Uppsala (NAU)

Skriv ut Skriv ut