Bureå socken bröts ur Skellefteå socken till eget pastorat så sent som år 1922.
Bureå socken ingår i det nordvästerbottniska dialektområdet, som utbreder sig längs Skellefteälvens dalgång.
Lyssna 
(Filstorlek: 129 kB)
Västerbotten
Norrländska mål är ett av det svenska språkområdets sex olika dialektområden. Dessa mål talas främst, eller talades ursprungligen i de norrländska kustlandskapen: Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten. Norrländska mål förekommer även i Jämtland.
I Norr- och Västerbotten finns lantliga lokala dialekter som allmänt kallas för bondska. Bondskan innehåller många drag av fornsvenska som utmärks i diftonger, ordföljder och ändelser. Eftersom skriftspråk saknats har bondskan aldrig fått någon officiell status. Den tillhörde landsbygden och försvinner även med denna. I mitten på 1900-talet ansågs det ofint att prata bondska och språket trycktes undan även ute i byarna, men på senare år har den fått höjd status. I Skellefteå kan nu barn från kringliggande byar läsa bondska som hemspråk.
Bureå
Burträsk socken
Burträsk bröts ur Skellefteå socken år 1606. Traditionen berättar att ett kapell ska ha funnits vid Burträsket redan år 1590.
Burträsk socken ingår i det nordvästerbottniska dialektområdet, som utbreder sig längs Skellefteälvens dalgång.
Lyssna (Filstorlek: 129 kB)
Språkprovet är taget ur en intervu från Granträsk, Burträsk socken. Sagesmannen är född 1890 och inspelningen gjordes 1963.
DAUM Bd0528
| transkribering | översättning |
| se fick ve ha hifLakan kalles e jenna. /hi-?/ hiflakan. /hiflakan./ jåo. he var sje att du om veinten, du weit da he waL snjen, da föll du da skojen neri tallan å granjen åti n ann grän. sä e wåt berjorLa der, unner denna, se hat du n fLaka unner he. he kallese för hifLaka. |
Så fick vi ha hiflaken som den kallas här. [/---/] Jo. Det var så att man om vintern, du vet, när det blir snö, då föll skogen ner, tallar och granar bredvid en annan gran, så det blev barmark där under, så placerades flaken där. Det kallades för "hiflake"/---/. [fLaka 'giller för skogsfågel'] |
Bygdeå socken
Kyrkan i Bygdeå omnämns redan år 1314 och var då Sveriges nordligast belägna kyrka. Under 1600-talet fanns en kyrkstad i Bygdeå. Den brann år 1681, återuppbyggdes, men förföll och revs till slut i början av 1900-talet.
Bygdeå socken räknas till det sydvästerbottniska dialektområdet, som utbreder sig längs Umeälvens dalgång.
Lyssna (Filstorlek: 208 kB)
Språkprovet kommer från byn Matsneke. Sagesmannen är född 1888 och inspelningen gjordes i juli 1962.
DAUM Bd490
| transkribering | översättning |
| ja, he… hon var juss fram fyre dåLevere /jasså/ då lette na si se å hö sjä. å inte så ja na så mång gång, men ja höt a. se ja visst e var… var vittertjäringa. för hon ha funntes. /hm/ oppe gammbärjän. /hurä… hur lät hon då?/ ja, hon skratte å prata åsse låkke na å koen å /hur sa on då då?/ ooo na denna… ooo /jahha/ ja såm då en låkk koen men innt alldeles såm männisjor innt. n add söm en finare rösst. åsse bruke na tjvätt tråga å, då he a regne /jahha/ se he skrappLe barra. |
Ja, hon kom fram just före vädret blev sämre. Då lät hon se sig och höra sig. Och inte såga jag henne så många gånger, men jag hörde henne, så jag visste att det var vitterkärringen. För hon har funnits! Uppe i gammelbergen. /Hur lät hon då?/ Ja, hon skrattade och pratade, och så lockade hon på korna också. /Hur sa hon då?/ ooo [eller] något sådant, ooo. Ja, som när man lockar på korna, men inte riktigt som en människa, inte. Hon hade liksom en finare röst. Och så brukade hon tvätta trågen också, när det regnade, så det bara skramlade. |
Byske socken
Lyssna (Filstorlek: 547 kB)
Byske avskildes år 1838 från Skellefteå socken som bruksförsamling, under namnet Ytterstfors.
År 1875 blev församlingen eget pastorat och namnet ändrades då till Byske.
Byske socken ingår i det nordvästerbottniska dialektområdet, som utbreder sig längs
Skellefteälvens dalgång.
Språkprovet är hämtat från Gagsmark. Sagesmannen är född 1867 och inspelningen gjordes 1960.
| transkribering | översättning |
|
jåo, i war född atanhunresextisju. /jaa/ og… a djiffte me da i wa nittan år, wo e war da… fö datum… jåo den nittonde setemmer, om hössn, da i wa nitton ar. /ha… å fLöytte hittjenna?/ naa, int war e jenna da, i ha fLytte tjwå gåång. /jasså/ men eeh men i binom jenna ha i vyre. /ahha/ jooda. /ha ji hatt joLbruke hele tin?/ jooda… å kreka å… /myttje koåm?/ jåo ja… fem ko /men he…/ å sjmaåkreka /jahha/ å sjwina. i ha myttje luss för kreka. /jahha/ iooda… /sa je ha hadd myttje a sla da å sanna, jämmt?/ joo… jåoda… å nu st… sku i ha luss vara me neu men i ha int makkta. /nää…/ |
Jo, jag var född artonhundrasextiosju, och gifte mig då jag var nitton år, vad var det för datum… jo, den nittonde september, om hösten, då jag var nitton år. /Och flyttade hit?/ Nej, inte var det hit, [jag flyttade] då. Jag har flyttat två gånger, men i den här byn har jag varit [hela tiden]. /Har ni haft jordbruk hela tiden?/ Jodå. Och djur också. /Många kor?/ Jo, ja, fem kor, och smådjur och grisar. Jag tycker mycket om djur. Jodå. /Så ni hade mycket att slå [i slåttern] och sånt, jämt?/ Jo, och nu skulle jag också ha lust att vara med men jag har inte [tillräcklig] ork. |
DAUM Bd307
Norsjö socken
Om hägringar
Inspelningsår: 1953
Lyssna
– Men (det är) ett som är konstigt, och det är, att de där hägringarna ha kommit bort.
– Nej, men nog förekomma de än.
– Jo, men nu på Karsträsket här; jag minns ju, medan jag var barn, eller, och långt fram i tiden, och likaså på Holmträsket här, det förekom hägringar, så där, och det gick fort. – Joo. – Och fort for (försvann) det. Men nu är det långliga tider (sedan); de påstå i Vikborg, och på Lövlund, att det är länge sedan de sågo en hägring.
– Det var väl bäst på våren förstås?
– Jo det var, ja aldrig såg du (man) dem annat än om våren. –Nej, nej. – Men jag minns en gång, då var jag nog, ja, nog höll jag på att bli karl (fullvuxen), väl en sjutton-arton år; vi hade sålt lite timmer åt ett bolag, som hette Gimokol.
Umeå socken
Om vitra, skogsrån
Inspelningsår: 1953
Lyssna
... Då var det ett annat barn, eller, det var två, som var och gätade (vallade) korna; de blev ju också tagna av vitran. De blev vitertagna och kom in i ett rum, och där var det fint, men käringen (dvs. vitran) hade bara "hilka" (huvudduk) den gången, hon hade som en vanlig bondkäring. Och hon bjöd dem på mat och ville att de skulle äta, och det var rejält det hon bjöd på, och det var riktiga tallrikar och bara silverskedar också. Men för barnen tycktes det ändå vara så konstigt, och de såg aldrig till mamma och pappa. Så då en av barnen ställde sig – det var ju rejäla (riktiga) stolar – men han ställde sig på knäna och läste till bords. Och då blev det ingenting annat än gräshoppor, maskar och allting på tallrikarna. Och om en liten stund så stod de utanför berget, och allt blev bortskjutsat; det blev ingenting av alltihop.
Uppdaterad 10 mars 2010
Ansvarig för sidan: Dialekt-, ortnamns- och folkminesarkivet i Umeå (DAUM)
Svenska folkmål
Fonograf med portabel förvaring
Om gåden Matsneke i Bygdeå