Den sextioårige Ola, som var analfabet, sändes av sin hustru Tilda till småskolan för att lära sig skriva. Han trivdes inte där – barnen gjorde narr av honom och läraren var sträng:
När fredagen kom, så ville inte Ola gå till skolan. Utan han hade en stor äska (oval ask av träspån) med stenkakor (ett slags pannkakor) med sig. Sådan här gul och blå äska, som de hade, när de reste till Amerika, eller (när) de reste långt bort. Då när han kom upp på Dönaberget, så minsann gick han bakom en stengärdesgård och lade sig. Och där låg han och tog lite bräken och sådant där och lade sig ner där och somnade lite grand ibland. Så åt han upp stenkakorna. Och så fick han sträcka på benen ett slag då, när det var sådär framåt elvatiden på dagen. Och de hade kört med häst och vagn där nere, och det var hjulspår där. Och där var något svart, som låg i hjulspåret. När han då tittade efter där, så var det en plånbok.
