I Boråstrakten kan man höra att någonting är sytligt i betydelsen 'äckligt'. Det är sytligt att trampa i hundbajs. På andra håll i Sverige kan betydelsen vara positiv. I Östergötland är man sytlig när man visar omtanke och omsorg. Det kan tyckas märkligt att ett ord har så olika betydelser, men går man tillbaka till fornsvensk tid finner man att denna tvetydighet fanns redan då.
Sytlig har med verbet syta att göra som i fornsvensk tid betydde 'vårda, sörja för' och som vanligen användes om att man tog hand om små barn eller gamla som inte klarade av att sköta sig själva. Från 1400-talet finns också ordet syting belagt som då innebar att man erhöll livstids försörjning mot att man lämnade ifrån sig sin egendom. Samtidigt kunde verbet syta ha betydelserna 'sörja, vara bekymrad, ängslas'. Precis som för orden sörja och sörja för fanns det i fornsvensk tid en tvetydighet i syta och sytlig som än idag finns i våra dialekter.
Motsvarigheter till verbet syta finns också i våra grannspråk. I norskan finns precis som i de svenska dialekterna både en positiv och en negativ betydelse av verbet. I norsk ordbok översätts syte med 'klaga, jämra sig, gnälla'. Till denna betydelse finns ett ord syter bildat som kan översättas 'gnällspik'. Förbindelsen syte for översätts med 'sörja för, sköta om'.
Den negativa betydelsen av sytligt har förstärkts och någonting som tidigare snarare var bekymmersamt är nu äckligt. Söker man på Internet finner man att den vanligaste betydelsen av sytligt idag tycks vara just 'äckligt'. Exempel på sökträffar är mögliga äpplen och använda blöjor. Det är sytligt!
Foto: Lovisa Alvtörn, Institutet för språk och folkminnen
Hurdant väder är det när det drösslar ute? Det verkar främst vara personer från södra Sverige som kan ge ett svar på den frågan. Verbet drösla/drössla finns belagt i institutets dialektordsamlingar i Götaland, från Skåne i söder till Dalsland i norr. Ordet kan ha flera olika betydelser, men svaret på min väderfråga är att drössla i Skåne kan ha innebörden 'småregna', och i Västergötland 'snöa fint och sakta'.
”En kvanting träder i salen in, för att fröjda me’ fjällan sin”. Så börjar Arthur Högstedts text till den berömda Kväsarevalsen från 1898. Ordet kvanting motsvarar här ungefär ’grabb’, men kan också ha en negativ bibetydelse och är då jämförbart med ord som pojkspoling och slyngel. Kvanting tycks ha haft sin storhetstid i stockholmskan från 1890-talet fram till 1930-talet ungefär.
Ordet kula har i äldre landsbygdsmål från Dalsland till Skåne använts för att beskriva en häst, närmare bestämt en häst med besvärligt beteende. Ordet har mest använts i sammansättningar, t.ex. slåkula ’häst med benägenhet att slå (dvs. sparka bakut)’. Det finns också skenekula ’häst som har benägenhet att skena’ och i pissekula ’häst som får nervösa utbrott och därvid slår bakut och släpper urin’. Varför kallas hästen kula? Den kunde också kallas gula, och det gör förklaringen lite lättare. Ordet är sannolikt detsamma som tyskans Gaul ’häst’, ’hästkrake’.
Dialekterna är en skön mix av nyheter och ålderdomligheter. I norrländska mål t.ex. finns ett adjektiv sta, som är uråldrigt. Det är bildat till ett ord som vi känner i formen stå, alltså verbet stå (med fötterna på jorden). Adjektivet sta finns i flera gamla språk, t.ex. med ändelse i latin (status), grekiska (statós) och i sanskrit (sthita). Alla betyder ’stående’ eller ’ställd’, men har specialiserats mer eller mindre. På norrländska används ordet om en häst som inte rör sig, som inte vill gå, trots att den manas på. Sara Lidman använder uttrycket stå sta i sin bok Din tjänare hör, sidan 179: Där stod hästen sta´ och skull int röra lasset ur fläcken. Fortsättningen är för hemsk: Men jag fick mig en järnlina. Och jag piska ’an så han stod som en blodstrimma. 
För många som hör ordet pank idag kanske associationerna går till det prekära finansiella läge som fortfarande råder världen över. Eller, om man ingår i ett mindre världsomspännande sammanhang, så är man kanske totalt pank efter en vidlyftig semester. 
I Bohuslän har fisket varit en viktig inkomstkälla och till sin hjälp har många fiskarfamiljer en böbok. Böboken är en handskriven bok, eller oftast ett litet häfte, som redogör för böarna inom ett visst skärgårdsområde. Ordet bö eller böe heter i standardspråklig form både och syftar på en klippa som ligger under vattenytan och som syns först när det blåser kraftigt och vågorna bryter mot klippan. Eftersom bådarna inte syns i lugnt väder är informationen i böboken viktig för att fiskaren ska kunna undvika dem.
I Skåne kan potatis kallas päror, som på många andra ställen, men också panntofflor. Det är ett märkligt ord som synonym till päror och potatis, för det kommer från samma ord som franskans pantoufle ’toffel’, ’sko utan bakkappa’. 
Här e hela reme´ddjan, sa skåningen och pekade på en stenkross med traktor som skulle säljas. I Skåne och Blekinge betecknar ordet reme´dja (eller reme´ddja o.d.) en uppsättning redskap och andra hjälpmedel som behövs för att utföra ett visst arbete. Klåckemagare ha en faseli hob mä remedja, sa en annan skåning. Grammatiskt sett är detta en singularform med kollektiv betydelse. Pluralformen reme´djår o.d. förekommer vid sidan av singularformen och har samma betydelse. Liknande pluralformer finns också i Halland, Bohuslän och sydligaste Småland. Formen reme´jjer är sparsamt belagd från östra Småland och Öland.
Nu är tiden inne för gullvivan att lysa upp backar och hagar med sina gyllene blommor. 
”Vilken sullfia du är!” har en del av oss fått höra i unga år, då vi spillde på oss vid matbordet eller lekte med maten. Förleden i sullfia är verbet sulla som i det här fallet betyder ’kladda, söla, slaska’, men även kan ha innebörden ’röra ihop mat till svin eller höns’, ’bryta ned (bröd) i vätska’ eller ’söla, röra sig långsamt’. I dialektavdelningens ordsamlingar är sulla (eller solla) belagt från Halland, Småland, Västergötland, Värmland, Dalarna och större delen av Norrland. 
Norrbottens största långlopp på skidor heter Andörjan och arrangeras varje år sedan 1964 i Älvsbyn med omnejd. Namnet är verkligen mycket passande, eftersom andörja i den lokala dialekten helt enkelt betyder ’skidspåret’. För säkerhets skull har tävlingsarrangörerna lagt till ett -n i slutet för att ytterligare markera bestämd form – Andörjan är ju inte vilket skidspår som helst. I obestämd form heter det andöre i pitemålsområdet, där Älvsbyn ligger. Någon obestämd form andörja eller liknande finns inte belagd från den landsändan, men däremot från västra Dalarna, Härjedalen och delar av Norge. I övriga Norrland (utom längst i söder) och i norra Dalarna förekommer en mängd andra varianter: anndyr(a), anndöri, anndylj, annyle, anö´llj, annerdörj m.fl.
Har du håtten eller är du kanske ohåttig? 
Ble de en here älla en däka? var åtminstone förr en självklar fråga när ett barn blivit fött i Blekinge skärgård. Blev det en pojke eller en flicka? 
November månad är ofta förknippad med gråväder och slask. Kylan kryper in under kläderna och man känner sig kall och frusen, eller som man säger i flera dialekter: hurven. 
Ishockeysäsongen är i full gång och i referaten från matcherna får vi höra en rad termer av engelskt ursprung. Det rapporteras om slashing, holding, icing m.m. En term som dock inte har följt med ishockeyn över Atlanten är tekning. Teka(s) eller täka(s) är ett verb som faktiskt finns i svenska dialekter och är belagt i institutets dialektordsamlingar. 
Ett av många karakteristiska och särpräglade inslag i det gotländska landskapet är lammgiften, ett litet stenhus med agtäckt tak. Det står där lite ensligt på fårens betesmark och där kan fåren söka skydd i hårt väder och där utfodras de under de årstider då de inte kan beta.
Om man googlar på ordet stönig får man bortåt 2000 träffar. Adjektivet 
Ett måckel är en lyckans ost i Göteborgsmiljö. Ordet är känt sedan 1960-talet. Det är bildat till det betydligt äldre adjektivet måcklig, vilket betyder ’bekväm, avundsvärd’, på samma sätt som äckel är bildat till äcklig.
En växt som så här års börjar dyka upp vid vägkanten är röllekan. Den tillhör de växter som haft stor användning i folkmedicinen, där den tillskrivits bl.a. sårläkande egenskaper.
I dialekterna finns flera adjektiv som har varit vanliga på vissa håll i landet men ändå inte hör till allmänspråket. Ett sådant är börg som huvudsakligen uttalas börg i Dalarna, Gästrikland och Hälsingland, men på övriga håll förekommer också uttalet börj. 
På Gotland är det nu hög tid för tackorna att föda sina lamm enligt Gutefårägarens handbok (
Om man bläddrar en stund i ett svenskt slanglexikon lägger man snart märke till att det finns gott om mer eller mindre nedsättande ord för flickor och unga kvinnor. Även i dialekterna har kreativiteten flödat då det gällt att hitta på dylika skymford. En del av dessa ord har med tiden förlorat sin negativa klang och blivit neutrala eller rent av smeksamma. Ett sådant ord är däka, som flickor i varierande åldrar kallas i Halland, Västergötland, sydöstra Småland, Blekinge, och nordöstra Skåne. 
”Kom, så får jag tula med dig, tulunge lilla!” Uppmaningen kom från en mormor, nordupplänning i flera led, till hennes tvååriga barnbarn. Vad är tula för ett ord? I sitt sammanhang var det inte svårt att begripa - det yttrades i mycket smeksam ton - men för den som hörde ordet för första gången väckte det nyfikenhet.
Inom det militära förekommer det en jargong med ord som inte är lika vanliga i det civila. Ett exempel på detta verkar ordet härke vara, enligt de diskussioner som förts under 2006 och 2007 på webbplatsen forum.soldf.com och bloggen www.danielaberg.se. Härke sägs i ett inlägg kunna fungera som ett ”mindre smickrande omdöme om i stort sett vad som helst”. Andra hävdar att härke kan användas om något stort, otympligt och dåligt eller om en oformerad samling med folk t.ex. ”ett större sammansatt förband som ska göra något som kräver samordning och alltså bäddar för en rejäl cluster”. I andra inlägg påstås att ordet kan användas om ”ett förbannat tätt snärjigt snår” eller ”en alldeles extraordinärt ful människa”. Några exempel från nätet på ordets användning är: Min lägenhet ser ut som ett härke och jag likaså. Om ni ser något avvikande i terrängen, kötta ner härket! (kötta fordrar kanske en egen utredning...)
Substantivet äcka (uttalat ä`ttje, ä`ättj o.d.) betyder i norra Sverige ’spår efter skidor, släde e.d.’ Kärnområdet för denna betydelse är Jämtland, men betydelsen är väl belagd även från Hälsingland, Härjedalen, Medelpad och Ångermanland och finns också i norska dialekter (ekkja, ekkje). Vid en riktigt snöig vinter har man i Härjedalen kunnat utbrista: Dâ â sô jup n snö sô dâ bli âhtjä ähtä öra (det är så djup snö så det blir spår upp till /eg. efter/ öronen).
Med raska steg närmar vi oss den kylslagna del av året då sommarens lätta, bekväma slip-ins måste bytas ut mot grövre skodon som värmer våra frusna fötter. För ett antal årtionden sedan var det vanligt bland vuxna kvinnor och män, i varje fall i stadsmiljö, att mot höstkanten ta fram ytterskorna ur garderoben. Somliga av oss känner igen främmande benämningar på sådana skor – ofta hämtade från franskan – bottiner , galoscher och pampuscher . De var vanligen tillverkade av gummi, ibland fodrade inuti, och man drog dem utanpå en tunnare innesko. Själva har vi kanske inte använt sådana, men för våra föräldrar var de ett självklart val när det var blött och kallt utomhus. 
Förgjordade dator! 
Även, ävot, ävug (uttal med e- finns också) är dialektala adjektiv som framför allt har en nordlig utbredning i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen, Medelpad, Jämtland och Norrbotten. Enstaka uppgifter finns också från Blekinge, Östergötland, Närke och Finland, bl.a. från Nyland. Ordet har gamla anor – de äldsta uppgifterna härrör från tidigt 1700-tal (Hälsingland, Härjedalen och Norrbotten), men enligt uppteckningar och ordlistor från Hälsingland och Härjedalen har ordet varit bekant för dialekttalande där åtminstone in på 1990-talet.
Nu i augusti står mjölken (eller mjölkörten) i full blom. Det är en anslående växt, högrest med cerisefärgade blommor. Man kan träffa på den på många olika ställen, men den växer gärna på platser som är röjda, t.ex. där det brunnit eller där järnväg dragits fram, vilket avspeglas i folkliga benämningar som eldmärke och det vanligt förekommande rallarros.
Efter vinterns vedermödor ter sig det enkla livet i sommarstugan på landet ljuvt och lockande. Denna dröm om sommaren får mången svensk att villigt sänka sina vanliga anspråk på moderna bekvämligheter och sanitär komfort. Utedasset upplevs då i bästa fall som en nostalgitripp med hög mysfaktor. Där kan man sitta och fundera i lugn och ro, t.ex. över dassets olika benämningar.
Adjektivet kasarg har belagts från flera socknar i Närke, Värmland, Västmanland och Dalarna enligt institutets dialektordsamlingar. Ordet uttalas kasárj (kassárj), dvs. betoningen ligger på den sista stavelsen. Den förhållandevis stora mängden uppteckningar från Värmland, alltifrån slutet av 1800-talet till 1970-talets mitt, visar att ordet varit ett känt och använt ord särskilt i detta landskap. Värmland är huvudområde för ordets utbredning och därifrån har spridningen nått angränsande delar av Närke, Västmanland och Dalarna. Från dessa landskap finns bara några få uppteckningar.
I dialektsamlingarna finns flera olika ord för äggröra. Ett är äggbaldos, med de närliggande formerna äggbadosa och äggblados, belagt i Småland, Halland och Västergötland. 
Så här i början av året är det många som försöker hålla diverse nyårslöften om att börja motionera. Som ett brev på posten kommer då träningsvärken, d.v.s. musklerna känns ömma och stela till följd av den ovana ansträngningen. Ett norrländskt ord för detta plågsamma tillstånd är adjektivet lämmen (uttalas med samma betoning som t.ex. bruten). Ordet är allmänt utbrett i Lappland, Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland och Medelpad. Förutom lämmen förekommer flera andra uttalsformer, t.ex. lammen, låmmen och lömmen. Samma ord finns också i de svenska dialekterna i Österbotten, där uttalet är kortstavigt lemin, limin o.d. 
Så här års är många svenska hem fulla av små gröna, stickiga saker som lätt fastnar i strumporna, nämligen barr från utlevade julgranar. I dialekterna i övre Norrland, alltså Lappland, Norrbotten, Västerbotten och Ångermanland, kallas granbarr (ibland även tallbarr) för dorgnålar. Kopplingen till nålar förstår var och en som någon gång har råkat trampa in ett granbarr i foten, men vad är dorg? 
Ett franskt lånord, som är känt både i dialekter och riksspråk och som i Nationalencyklopedin klassas som vardagligt, är konkarong i frasen hela konkarongen ’alltsammans, allesammans’. Uttrycket kan också översättas ’hela bunten’, ’hela klabbet’, ’hela rasket’. Den betydelsen är belagd första gången 1849 enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB). Det finns många fler liknande uttryck, mer eller mindre aktuella, som hör vardagsspråket eller slangen till; ’hela bagaget’, ’hela baletten’, ’hela bibban’, ’hela surven’, ’hela videvitten’ är bara några av dem. 
Enligt våra dialektsamlingar används euskefeurat, som är ett adjektiv, bara om personer och betydelsen är 'trött, sliten, slutkörd'. För att lättare kunna förstå sig på ordet, är det en fördel att föra över det till standardsvenska. Resultatet blir utskamfurot. I ordet kan man urskilja det verb, skamfura, som adjektivet är bildat till. Verbet har (i olika varianter) funnits i både standardspråk och dialekter och betyder bl.a. 'illa tilltyga, fara illa fram med'. ut- är ett förstärkande tillägg och -ot en gammal adjektivändelse. 
Ett slafat (med betoningen vanligen på det sista a:et) är ett mindre, avlångt trätråg med lock. Tråget användes oftast till att förvara fisk i eller som matsäcksskrin. Ordet har också kunnat användas nedsättande om kvinnor. Ursprungligen är slafat ett lån från tyskan, där Schlagfass betyder 'stort fat att förpacka och sända varor i' (av schlagen 'slå, slå in' och Fass 'fat'). I svenska dialekter har ordet förekommit framför allt i Uppland och alla norrländska landskap.
Tönt och töntig är belagda från Skåne, Blekinge, Halland och Småland. Enligt uppgift finns tönt även i Danmark. För att bestämma ursprungsområdet krävs en grundligare undersökning. Betydelsen är 'fjant, tok, intellektuellt något efterbliven person' o.d. I Halland finns enstaka belägg på tönte som kan ha betydelsen 'liten pojke'. Detsamma gäller för tunte i Småland. Motsvarande feminina betydelser finns hos de feminina formerna tönta och tunta i Skåne, Småland och Halland.
Adjektivet rälig betyder 'ful, ryslig, otäck, stygg' o.d. Det förekommer i hela Skåne och Halland, men också i västra Blekinge, sydvästra Småland och södra Västergötland. En direkt motsvarighet i danskan är ræddelig, som bl.a. betyder 'ful'. Båda orden kan härledas ur ett fornnordiskt ord med betydelsen 'förskräcklig, fruktansvärd'. På fornsvenska hette det rädheliker. Det ordet hör i sin tur samman med substantivet rädsla och verbet rädas.
Verbet flänna med betydelsen 'gråta' (ibland även 'kinka, gnälla, klaga') har åtminstone i äldre dialekt förekommit i hela Västerbottens län och - intressant nog - i västligaste Värmland. I Västerbotten kan det, förutom 'gråta', även betyda 'dra upp överläppen och visa tänderna, grina illa' (särskilt i fråga om djur, t.ex. hästar). En variant med s på slutet, alltså flännas, finns belagd från Norrbotten, men bara i betydelsen 'flina'. På andra sidan Bottniska viken, i Österbotten, betyder flännas 'lägga öronen bakåt och vilja bitas' när det sägs om hästar, således ungefär detsamma som 'visa tänderna'. När det handlar om personer betyder det 'vara retlig och irriterad'.
Adjektivet vigilant hittar man inte i Nationalencyklopedins ordbok (NEO). Däremot har det tagits upp i Svenska Akademiens ordlista (SAOL), där det också anges att ordet förekommer regionalt och i finlandssvenskan samt att det betyder 'rask, rörlig' o.d. I SOFI:s samlingar i Uppsala finns det rätt gott om belägg på ordet i formerna vigilant, vigolant, vigulant, viglant o.d. från Skåne, Öland, Småland, Bohuslän, Östergötland, Uppland, Ångermanland, Västerbotten, Lappland och Norrbotten. Betydelsen 'vig, spänstig, smidig med god balans' o.d. har belagts från samtliga nämnda landskap utom Skåne. Sannolikt har ordets former och dess betydelse associerats till vig. Det är också den enda betydelse som uppges från de nordliga landskapen. Men enligt dialektbelägg från landets sydligare delar kan vigilant också betyda 'livad, glad och kvick i vändningarna, upprymd' o.d. Andra betydelser som 'övermodig, högfärdig, skrytsam', 'sprättig, prålig' o.d. har antecknats från Småland, Bohuslän, Östergötland och Uppland. 