Dialekternas status

Dialekterna, i bemärkelsen de gamla s.k. folkmålen, har det hårt i dag. De har förändrats till något helt annat än de var för hundra år sedan och då de under 1900-talets första hälft upptecknades i våra dialektarkiv. Förändringarna har påverkat språkets olika nivåer på olika sätt. Ordförrådet har jämnats ut, liksom ordföljden och böjningen. Men språkmelodin lever till stor del sitt eget liv och har utvecklats på ett självständigt sätt under 1900-talet. Vad vi ser är också nya mönster för hur språkgemenskaper fungerar där geografin har lite mindre betydelse än tidigare och social tillhörighet inom större områden eller regioner istället kommer tydligare till uttryck. Regionalt får sättet att tala i större tätorter ett stort genomslag även i tätorternas omland. 

Antagligen är de skånska talarterna ganska starka i ett nutidsperspektiv. De är jämförelsevis välkända över hela landet, de har generellt sett många talare och de hörs oftare i riksmedia än många andra regionala talspråk. 

I vårt uppdrag ligger att sprida kunskap om och värna dialekterna. De är viktiga för människors identitet och värdefulla för den kulturella förmedlingen mellan generationer och tidsskeden. Språklig variation och särart är också en rikedom som måste vara självklar i en demokrati – människor ska kunna känna sig trygga i sina lokala tungomål. För att åstadkomma djupare attitydförändringar skulle en mer dialektfrämjande inställning behövas i en mängd sammanhang. Exempelvis borde det höras mer dialekttalande i massmedia. Och då handlar det inte bara om skånska.

Dialekterna är alltså värdefulla, men de är inga artefakter, inget som kan konserveras och bevaras i ursprungsskick, så som man väljer att göra med ett urval av t.ex. gamla byggnader. Det språkliga som vi upptecknar, spelar in, arkiverar eller för den delen hör, blir historia: vi får en ögonblicksbild av ett skeende som i samma sekund som inspelningen är gjord och det hörda är hört fortsätter att ske, på nya sätt och utifrån nya förutsättningar. Språket omförhandlas hela tiden då det används och det befinner sig i ständig förändring. Skriftspråksnormering har förstås en bromsande effekt på språkutvecklingen, men inte heller i fråga om ett skriftspråksnormerat riksspråk står språket stilla. Om man på allvar betraktade de äldre skånemålen som ett eget språk vilket då skulle normeras och användas i Skåne (och angränsande landskap?) skulle man i praktiken utsätta skåningarna för ett övergrepp som frånsett sociala och politiska sidor av saken rent språkligt skulle vara jämförbart med att idag tvinga alla svenskar att använda Karl den tolftes bibel som språkligt rättesnöre. 

Det är på många sätt beklagligt att vi fjärmar oss från de gamla landsmålen; vi riskerar att tappa kontakten med det förflutna och med minnen och sammanhang som skulle vara fina och nyttiga för oss att känna till. Å andra sidan: Att språk förändras är ett normaltillstånd i varje samhälle, och att det förändras med den hastighet och på det sätt som sker i dagens Sverige är en spegling av ett samhälle med hög skrivkunnighet, tillgång till massmedia, hög social och geografisk rörlighet o.s.v. Vi är idag nästan nio miljoner människor som på det hela taget har mycket lätt att förstå varandra – en historiskt sett unik situation. Man kan lätt bli villrådig och vacklande mellan å ena sidan melankoli och sentimentalitet inför de försvinnande folkmålen och å andra sidan en glädje över dagens kommunikativa landvinningar. Precis var man hittar en balans i sina åsikter om detta måste förstås få skilja sig från person till person. Men det är under alla omständigheter viktigt att komma ihåg att språk som kulturellt/historiskt minne, förmedlare av identitet, eller studieobjekt, och språk som ett gemensamt verktyg för kommunikation är olika perspektiv som kan leda tankar och åsikter i skilda riktningar.